Familjen som gud glömde

Okej, man ska kolla på sig själv innan man kastar första stenen, och allt det där. MEN. Ibland vill man ju ändå bara ställa sig upp och skrika: vad är det för fel på folk? 

Anledning 1: när lilla mördade fyraåringen i Ljungby blir jagad av flera barn så att han t o m tappar delar av sina kläder när det är i slutet av oktober, och stämningen tydligen är "aggressiv" och han förefaller vara ensam mot flera antagonister - då tar den enda vuxna personen som befinner sig på lekplatsen sin egen son... och går hem. Utan att göra nånting. Utan att kolla vad som händer med fyraåringen. Utan att ropa till de andra barnen att nu får ni faktiskt ta och lugna ner er. WTF..?

Anledning 2: i intervjuer som finns på nätet framgår att föräldrarna till fyraåringen har ungefär tusen barn. Eller, pappan har tre sen tidigare och tillsammans har de sju barn till. Och inga av barnen är tvillingar eller dylikt så alltså har de blivit gravida om, och om, och om igen.
I en intervju säger de att de tidigt bestämde sig för att de ville ha en stor familj. Och det kan man ju vilja ha - inget fel i det. MEN. Känner man ingenstans att man kanske borde anpassa familjestorleken efter de ramar som den hårda verkligheten sätter för ens möjligheter att ge sina barn en bra uppväxt? Pappan är kriminellt belastad och har misshandlat mamman flera gånger, t o m när hon varit gravid. Enligt en uppgift har de flyttat 18 gånger på sju år. Det skapar nog inte alls rotlösa barn.
Till slut har mamman sökt hjälp av socialtjänsten för att hon inte kan ta hand om barnen ensam (exempelvis när pappan suttit i finkan), och för att hon tycker de verkar bli "understimulerade" av att vara inne jämt.
En försynt fråga: på vilket sätt skulle er familjebildning ha känts misslyckad om ni hade nöjt er med, låt säga, tre barn? Fyra? Men nej, man måste prompt bli gravid en gång om året under hundra års tid tills man desperat får ringa soc för att man inte längre kan hantera den barnmängd man själv satt till världen.
Känns det i sammanhanget svårt att tänka sig att fyraåringen fick vara på lekplatsen ensam, utan någon förälder som tittade till honom?

Stackars barn, säger jag. Stackars barn som föddes med sådana fullständigt oansvariga och egoistiska föräldrar. Och stackars barn som föddes till en värld där utomstående vuxna struntar i att sätta ner foten när det är på väg att hända en nåt.  
Vad är det för fel på folk?